Fanny Borg

Förlåt för dålig uppdatering, internet fungerar lite som det själv vill här hemma hos mamma :)


Är det du som är problemet?
Jag har märkt av att många ungdommar ofta mår dåligt i "vår generation". Inte fysiskt, utan psykist. Jag tänker på det där lilla utseendemonstret som har satt sig i våra hjärnor och hela tiden maler och maler på om negativa saker. Det där lilla monstret ger inte upp, utan envisas med att sprida skit runt omkring sig. På det sättet kommer dessa oändliga tankarna "Jag duger inte", "Jag är inte tillräckligt snygg", "Jag är tjock - jag måste banta". Varför egentligen kan man ju undra? "Jag har så ful näsa!". Vad ska man göra åt en sån sak? Att man tycker sin näsa är ful? Det finns inte så mycket att göra åt den saken, för du föddes med just den näsan. Det är bara i ditt huvud som du tror att alla andra också tycker att du har en ful näsa. Din hjärna får för sig att just din näsa skulle vara som någon larmsignal som hela världen ser och tycker illa om, just din fula näsa.

Nej, din näsa är ingen röd blinkande lampa som drar till sig uppmärksamhet på 100 meters avstånd.  Det är bara du som ser det, som tänker på det och som bryr sig.

Det är vi ungdommar som lider mest av utseendefixering, och det är bara vi som kan bekämpa det. Hur svårt ska det vara att faktiskt bara acceptera sig själv för den man är och för hur man ser ut? Det är nog inte så lätt för folk som levt hela sitt liv med att se ner på sig själva, och ännu svårare om personen envisas om att utseendemonstret i dess huvud har rätt - när det inte har det.

Själv har jag alltid stått på mig och haft ett riktigt bra självförtroende. Alla har brister, det gäller bara att själv inse att man har dom och hur mycket man än klagar och tjatar om dom så hjälper det inte, det blir inte bättre. Acceptera dig själv, sen accepterar andra dig!

Jag vet somsagt att jag har brister men jag skäms inte över det. Jag är stolt över att vara jag, varsesig att jag är kort, har små bröst, en ganska ful profil och en liten rumpa.

Ge det en liten eftertanke iallafall:
Måste jag verkligen ändra på mig, för att vara nöjd?