VIKTIGT!
Jag har tänkt att testa på att blogga på nattstad.se! Anledning till varför kan ni läsa i första inlägget på den nya bloggadressen (det kommer en länk lite längre ner i det här inlägget).
Det är låååångt ifrån 100% säkert att jag fortsätter att blogga där, så bli inte förvånade om jag plötsligt hoppar tillbaka hit. Men nu vet ni.
Så vill ni i fortsättningen läsa inlägg från mig hittar ni dom här:
www.nattstad.se/fannyborg
Det är låååångt ifrån 100% säkert att jag fortsätter att blogga där, så bli inte förvånade om jag plötsligt hoppar tillbaka hit. Men nu vet ni.
Så vill ni i fortsättningen läsa inlägg från mig hittar ni dom här:
www.nattstad.se/fannyborg
jag balanserar på en skär linje mellan hel och förstörd
Jag är trött. Något fruktansvärt trött. Allt jag tvingar min hjärna att förstå sig på börjar blandas ihop med saker som inte hör hemma där dom hamnat. Tankar snurrar fram och tillbaka, och jag känner mig yr. Allt jag skulle behöva nu var ett lov där man verkligen var ledig. Inte ett lov som jag måste tillbringa med inlämningar, MVG uppgifter och studerande. Jag skulle verkligen behöva få lägga mig i en säng och bara vila. Det är något jag inte kan minnas när jag gjorde senast - vilade. Får jag inte ta en paus snart kommer min kropp självmant att stänga av sig. Det kommer att kännas som om jag faller och inte kan hitta en stadig grund att landa på. Mina fötter kommer att söka efter något stadigt, men så fort jag börjat sätta ned ena foten kommer grunden att rasera.
Man ska vara en vän som ställer upp i vått och torrt och på alla tider under dygnets gång, man ska vara en utåt trevlig och intressant människa som väcker nyfikna blickar, man ska vara en familjemedlem som hjälper till där hemma och ta ansvar för mängder av olika saker, man ska vara en ambitiös elev som satsar på det bästa i alla lärares ämne och mitt i allt ska man hinna med att ta hand om sig själv.
Just nu känns det där omöjligt för mig. Men jag försöker och det måste ju betyda något.
sjutton också
Ni vet ju känslan av att fylla år när man var yngre? Då kände man sig verkligen så mycket större över bara en natt. Man gick från att bara vara 7år när man somnade till att vara så stor som 8år när man vaknade nästa morgon! Och på den stora dagen vaknade man alltid (iallafall jag) innan familjen kom och sjöng. Man hörde dom prassla med paketen och man hörde deras tysta viskningar - lönlösa försök att inte väcka barnet som blivit ett helt år äldre över natten. När man hörde fotstegen närma sig sin dörr knep man igen ögonen och låtsades att man sov, för att sedan "vakna" av trötta men glada familjemedlemar som sjöng för dig. Dom sjöng för bara dig på din alldeles speciella dag.
Nu är det inte längre lika spännande att fylla år. Det där att man verkligen känner sig äldre på morgonen när man vaknar har försvunnit med tiden. Dock finns det en sak som jag fortfarande gör. Trots att jag nu har fyllt 17år har jag inte slutat att vakna tidigt, tjuvlyssna på prasslet med paket och blundat när familjen kommit insjungandes och inte förens då öppnat ögonen och försöka få det att se ut som om jag sov.
I år fick jag ingen chans att vakna av mamma, pappa och min bror. Jag sov inte i samma hus som resten av min familj gjorde, men istället sjöng mina vänner för mig klockan 00.01 då det precis blev den 12/12. Helt grymt bra människor har jag runt mig och det känns förbannat bra. Det gör det verkligen. Låt oss åldras ihop i många många år till?
puss på er!
next stop: life
Rätt fascinerade vad kärlek kan göra.
Jag inledde våren med att falla för en helt underbar människa som gick runt i mina tankar varje minut av min vakna tid. Jag drömde till och med om honom på nätterna. My first real love, som man kallar det. Under tiden ihop med honom växte jag som person. Nog har jag alltid haft ett självförtroende som heter duga, men det han fick mig att känna var något helt annat, något jag aldrig känt på riktigt innan. Jag kände mig verkligen accepterad att vara den jag är och älskad trots att jag har mina brister.
Under vårat nästan halvår som ett par gick jag från att vara lite sådär osäker på kärleksfronten till att plötsligt utvecklas markant och nå dit jag är just nu. Mycket är tack vare honom, och hur han såg på mig och hur kan fick mig att känna mig. I hans närhet kände jag mig utan tvekan som den vackraste tjejen han kunnat träffa här på jorden - allt i hans blick talade om för mig att det var mig han ville ha.
Nu känner jag mig plötsligt mycket äldre trots att jag bara hunnit bli några månader äldre än förut. Jag ser på saker i andra vinklar och tänker annorlunda. Kan inte säga att jag anser mig som mogen, men mognare är jag definitivt.
Jag inledde våren med att falla för en helt underbar människa som gick runt i mina tankar varje minut av min vakna tid. Jag drömde till och med om honom på nätterna. My first real love, som man kallar det. Under tiden ihop med honom växte jag som person. Nog har jag alltid haft ett självförtroende som heter duga, men det han fick mig att känna var något helt annat, något jag aldrig känt på riktigt innan. Jag kände mig verkligen accepterad att vara den jag är och älskad trots att jag har mina brister.
Under vårat nästan halvår som ett par gick jag från att vara lite sådär osäker på kärleksfronten till att plötsligt utvecklas markant och nå dit jag är just nu. Mycket är tack vare honom, och hur han såg på mig och hur kan fick mig att känna mig. I hans närhet kände jag mig utan tvekan som den vackraste tjejen han kunnat träffa här på jorden - allt i hans blick talade om för mig att det var mig han ville ha.
Nu känner jag mig plötsligt mycket äldre trots att jag bara hunnit bli några månader äldre än förut. Jag ser på saker i andra vinklar och tänker annorlunda. Kan inte säga att jag anser mig som mogen, men mognare är jag definitivt.
(kände för att skriva av mig lite)
puss och godnatt!
Du kan om du bara vill tillträckligt mycket.
Vet ni vad jag oftast fått höra under min skolgång? "Du kommer att bränna ut dig", "Du kommer gå in i väggen" och "Du måste ta det lite lugnt också..". Det är något lärare, vänner och föräldrar sagt till mig i ett par år nu.
Men det är sån jag är. Jag är en person som ställer skyhöga krav på mig själv när det gäller skolan och hur jag är som person. Jag satsar alltid på det bästa och når jag inte upp till det jag kämpar för, faller jag en kort stund för att sedan hoppa upp i utmaningen igen och göra ännu bättre ifrån mig.
Man kan väl kalla det att jag är en väldigt tävlingsinriktad person. Åtminstonde när det gäller prestation i skolarbete och andra uppgifter jag tar på mig att göra. Allt jag gör vill jag ska vara något utomordentligt bra gjort, något som ska locka tills sig personers blickar och undran om "hur gör hon egentligen?" Jag nöjer mig inte förrän jag nått upp dit jag ska, och om jag försöker tillräckligt mycket och inte ger upp når jag dit.
Men som ni förstår finns det alltid en baksida med att ha så höga krav på sig själv. Att leva upp till dom är inte alltid lätt. Det räcker med att jag får VG+ på ett prov istället för ett MVG. Jag sjunker ner totalt till bottenskrapet i mina egna ögon och det känns som att allas blickar vänds mot bara mig i klassrummet och att alla hånler åt mig. "Hah, hon fick bara VG+. Så jävla dålig". Trots att jag egentligen vet att det inte är så - det är ingen som direkt bryr sig om just jag fick MVG eller VG, så kan jag ändå inte komma undan känslan av att ha misslyckats med att nå upp dit jag ville och det känns rätt hårt för mig.
Nu menar jag inte att bara för att man inte får MVG på alla sina prov så är man dålig på något sätt. Det jag har beskrivit är hur JAG känner inför MIG SJÄLV och MINA prestationer.
Jag kände bara att jag ville skriva av mig lite om det här, för det är väldigt aktuellt för mig just nu. Såhär innan jullovet kan nog alla som gått eller går i en högre klass i skolan hålla med om att det blir extra mycket att göra. Prov och inlämningar ska vara klar, kurser avslutas, betyget ska sättas och man ska visa att man orkar kämpa ända in i det sista. Sånt sätter en väldig press på dig och man kan inte göra så mycket annat än att bara försöka hänga med i farten och göra det bästa av situationen.
puss på er, nu drar jag straxt till skolan!
Hur hamnade jag här?
jag är lite sådär somrigt småfräknig på bilden.
Saker och ting man har kan stanna kvar föralltid men oftast får man bara låna dom en liten stund. Vanor man byggt upp under en lång tid kan man börja ta för givet att dom alltid finns där - trygga och stadiga, men plötsligt rycks även dessa bort ifrån dig. Det är då du får en tankeställare. Det är när allt förändras så fort att du själv blir tvungen att börja springa för att hinna med som du frågar dig själv "Hur hamnade jag här?"
Förändringar kopplas oftast ihop med något dåligt, vilket inte är så lustigt. I början är de flesta förändringar jobbiga och man måste verkligen kämpa och anstränga sig för att se det goda i att något har ändrats. Det som jag tycker är jobbigaste med en förändring är att vanor bryts. Saker som jag tagit för givet, saker som jag kunnat göra och fått göra, kan jag inte längre. Det tar tid att vänja om sig med det omvända - att det du kunde göra förut, kan du inte göra längre.
Men en förändring brukar leda till något gott i slutet av det jobbiga. Det klassiska citatet är ju "för att nya dörrar ska öppnas, måste andra dörrar stängas". Man kan se och upptäcka saker man förut inte lagt märke till, man kan våga testa något nytt eftersom att man inte längre kan stanna kvar i sina gamla trygga vanor som man alltid kunde innan. Man slängs ut i ett öppet hav av möjligheter och kanske för första gången på länge vågar man dyka rätt ner i genom vattenytan och dras med åt det håll som vågorna bestämer, bara för att se vart man hamnar.
pusshej!
i'll catch up with you
Det finns så mycket här i världen som är så fint.
Så mycket som är värt att få sin egna stund i ljuset.
Det är en talang att kunna uppskatta det vackra i ett döende träd.
Det är en gåva att kunna ta del av det oändliga livet runt omkring oss.
Det är ett mirakel att stjärnor aldrig slutar att falla och barns önskor
aldrig hittar ett slut.
Sagor kan bli verklighet, om du tillåter dig själv att tro.
Så mycket som är värt att få sin egna stund i ljuset.
Det är en talang att kunna uppskatta det vackra i ett döende träd.
Det är en gåva att kunna ta del av det oändliga livet runt omkring oss.
Det är ett mirakel att stjärnor aldrig slutar att falla och barns önskor
aldrig hittar ett slut.
Sagor kan bli verklighet, om du tillåter dig själv att tro.
Tvärjobbiga tankar om vikt
Nu är ni uppe i normal besöks statiskt igen, härligt!
Tänkte låte er ta del av en av mina lustiga tankar i huvudet:
Vikt. Vad säger det er..? När du står framför en helkropps spegel: Är du nöjd med dig själv då? Eller undviker du att kolla in allt under axlarna?
Jag har alltid varit en av "de smala". Så länge jag kan minnas har jag aldrig riktigt lagt en tanke på min kropp direkt. Jag hade det "gratis" redan sen jag var liten. När man började komma upp i den tidiga tonåren hörde man nästan jämt klagomål från oftast tjejer som var missnöjda med sina kroppar och tyckte dom såg tjocka, och så är det iförsig fortfarande till viss del i den här åldern med. Men när jag var 13-14 förstod jag inte hur dom som inte var nöjda kände sig.
När jag började ettan på gymnasiet (alltså drygt ett år sedan) vägde jag allt mellan 41-43kg och var 160cm lång. Tex. så syntes mina höftben väldigt tydligt när jag hade tajta tröjor och då störde det mig inte alls - jag har ju alltid varit smal. Men inte förrän ca 2 månader innan skolavslutningen i ettan började jag faktiskt se hur jag såg ut - och för första gången var jag missnöjd. Jag tyckte inte om att se mina ben sticka ut - det äcklade mig. Så jag var missnöjd över min kropp. Inte på det "vanliga" sättet - att jag var för tjock. Utan jag tänkte tvärtom: Jag var för smal.
På några månader har jag lyckats gå upp till 46-48kg, vilket är stort för mig. Jag har aldrig lyckats gå upp i vikt frivilligt innan. Nu till det lustiga: När jag står på vågen och ser siffran 48 känner jag mig nästan tjock.
Det är väldigt fel att ha den tanken. Jag började ju gå upp i vikt frivilligt just för att jag blev äcklad av att se min egen smalhet och nu när jag börjar nå mitt mål känner jag mig istället för tung. Jag behöver de här extra kilona för att bli piggare, frysa mindre och orka mer, det vet jag så väl. Men ändå känner jag att över 47kg får jag absolut inte väga.
Någon mer som kämpat för att gå upp i vikt, och känner igen sig med det jag skriver och har tips på att peppning för att inte lägga av? Jag vet ju om att "jag är tjock"-känslan bara är löjlig. Jag är inte tjock någonstans. Men ändå säger hjärnan stopp..
mejla gärna då!
[email protected]
Frihet för mig, kanske något annat för dig
Det där var igår natt.
Kände mig för att visa er hur mycket (läs: lite) jag bryr mig om att alltid vara tillfixad på bilder. Jag är en såndär som älskar att kunna gå runt ensam hemma med mjukisar, inget smink och rufsigt hår. Om jag ändå är hemma en dag utan att gå utanför dörren och tänker blogga och tar en bild bara för att ha något annat än bara text i ett inlägg - varför ska jag lägga ner en massa tid på att sminka mig och fixa håret? Och jag skäms faktiskt inte det minsta över att visa mig såhär. Och gå på stan utan smink? Inga problem. Jag vill inte bli sådär att jag inte klarar att visa mitt "riktiga jag" så att säga. Med det menar jag att jag inte vill känna skam, ångest eller vad som helst genom att gå ut och bara vara jag en dag. Bara komma där på gatan utan att vara ordninggjord alls.
För mig är frihet att kunna bli accepterad i ett samhälle utan att alltid behöva bekymra mig om vad andra tycker och tänker om mitt utseende. Ni vet ju om att framförallt många tjejer i 12-18 årsåldern aldrig visar sig utan smink för de är rädda för vad andra ska säga till dom eller bakom ryggen på dom. Hur illa är inte det?
Jag är inte rädd för nåt utseendefixerat samhälle. Jag är som jag är, och kommer alltid att vara. Är det någon som har något emot hur jag ser ut är det dens problem och inte mitt.
Ha en bra dag!
puss
lycka är den finaste känslan
lyckliglyckliglycklig
Minns ni den där bubblande känslan jag skrev om för ett tag sen? Den sitter kvar i min kropp. Vägrar att lämna mig. Inte för att det är något dåligt - bara bra. Mina moln är rosa och ja, jag kan verkligen gå på dom nu. Skrattar och ler som aldrig förr. Upplever saker med en person, som jag är så grymt fascinerad av. Han gör mig glad och ger mig något att längta efter.
Och för att tala lycklig. Har ni sett solen? Vårsolen är här och om mindre än en månad springer vi rakt ut i sommaren. För en del blir det deras första sommarlov, fortfarande omedvetna om vilken lättnad just sommarlovs dagen kommer ge dom om ett par år. Endel slutar med skolan helt och tar studenten, som min bror. Andra slutar nian och ska ge sig ut på ett nytt spännande kaptiel - gymnasiet. Och endel har det som jag - någonstans mitt emellan alltihop.
Sitt inte inne och deppa nu. Ta vara på solen, folket och framför allt livet.
"Livet är inte dagarna som går. Livet är dagarna man minns."
she talks like june
Har en bubblande känsla i kroppen.
En känsla som speglas ut i leende och glada ögon tillsammans med minst lika lyckliga skratt. Äntligen känner jag den igen. Känslan av verklig lycka. Nu är det svårt att få mig att landa på marken igen. Mina rosa moln har precis kommit tillbaka dit dom hör hemma - under mina fötter. Jag vandrar på dom, helt klart. Lika klart och tydligt som att solen gömmer sig där nånstans bakom regnmolnen.
Jag följer med just nu. Jag hinner ifatt dig. jag lovar.
puss
måste ses, okej?
Kolla och fundera lite.
Filosofera lite mera
Den här fick jag över mejlen av min pappa. Tyckte den hade ett bra budskap. Läs och fundera lite efter.
Majonnäsburken och två koppar kaffe
När saker och ting i ditt liv nästan har blivit för mycket för dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
Nu - sa professorn, medan skratten klingade ut - vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.
Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, vänner, hälsa och annat som ligger nära och passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra saker som också verkligen betyder något, som hem, jobb och bil.
Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som egentligen är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med din familj. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.
Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
Professorn log och sade: Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.
Vakna upp folket!
Har ni sett Renaults reklam som går på tv just nu? Nu har ni antagligen, om ni kollat på klippet jag laddat upp i inlägget. Personligen tycker jag att det är en av de bästa reklamerna jag sett på länge! Jag tycker att dom "ställer" väldigt bra "frågor" i framförallt början av klippet och får verkligen folk att tänka efter lite. Sen hoppas jag bara på att människor också efteråt tar åt sig av vad dom faktiskt säger, så att informationen inte bara går in ett öra och försvinner sen i det andra, precis som det brukar vara när man börjar prata om den stora Miljöfrågan.
Folk är helt enkelt för lata för att verkligen ta tag i problemet.
- Om man tappar nåt skräp på golvet, vad gör man då? Man tar upp det.
- Spiller man ut ett glas mjölk över köksbordet torkar man upp det.
- Är toalett pappret slut byter man rulle.
- Går glödlampan sönder byter man helt enkelt lampan.
Allt det där är småsaker som man förhoppningsvis gör naturligt och ingen av dom tar speciellt lång tid att fixa. Såna problem tar vi oftast hand om direkt när det sker. Varför gör vi inte det med Miljöfrågan då?
Jag tror att det är för att dom exemplen jag tog har alltid inträffat, enda sen mina föräldrar var små. Miljöfrågan däremot är nyare. Inte nytt, men nyare. Och den är något som inte alla är vana vid. Och vad händer oftast när något nytt problem som vi inte riktigt haft förut dyker upp? Tyvärr så blir man oftast rädd och förnekar det. Man ser det, men låtsas att det inte finns.
Att hjälpa till med att förbättra miljön måste inte betyda att man måste köpa ny bil eller byta värmekälla till sitt hus även om det är riktigt bra saker att göra. Sanningen är att man kan hjälpa till även med småsaker, som inte tar alls lång tid och inte är speciellt avancerade. Saker som jag vet att du faktiskt klarar av!
Några saker att göra kan vara..
- Släck lampan i rummet du inte är i
- Skippa bilen om det är kort till stället du ska - cykla eller gå!
- Köp närproducerade produkter så minskas transporterna
- Börja källsortera
- Byt ut dina vanliga glödlampor till Energisparande lampor
Om vi alla hjälps åt lite, så kan vi göra skillnad.
och sist, men verkligen inte minst, ett latinskt ordspråk som jag tycker passar in här:
Dum spiro, spero - "så länge jag andas, hoppas jag"
/Fanny
It starts today
Första dagen i malmö sa veras mamma något väldigt smart och bra.
det liksom fastnade på min hjärna och jag tycker att hon har så jävla rätt i det hon sa.
Varför längta till imorgon, när du har det så bra idag?
Och nu hade jag tänkt att skriva ett långt, meningsfullt inlägg som utgår just från den meningen. Men det sket sig. Har suttit med inlägget "öppet" i typ 4 timmar nu och jag har inte kommit längre än att jag skrivit och sedan raderat allt igen. Känner mig inte sugen på att skriva, helt sjukt. Jag brukar typ aldrig ha svårt att skriva utan orden brukar nästan bli för många istället. Men nu - blankt.
Min teori om varför jag inte kan skriva är att jag har väldigt mycket andra tankar som leker med mig just nu och antaligen stör dom de andra mindre viktiga funderingarna. Jag är lite smått förvirrad över vad jag vill och allt sånt just nu. Tänker inte gå in på detaljer med vad exakt det handlar om för det har ni faktiskt inget med att göra, haha.
Men på nått sätt känns det som att den här gången kommer det inte att göra lika mycket skada, kommer inte att bränna lika mycket. Den här gången kommer jag att våga minnas. Och den här gången är det ombytta roller. Jag är den starka som står kvar och jag är den som väljer hur det blir. du är med, du är inte.
Förlåt för ett flumigt inlägg.
kände att jag bara behövde och ville skriva det här för min egen skull
puss!
It's all about the -music-
en av många tusen låtar som är helt okej
sjung med om du har lust :)
Nu tänkte jag skriva om en sak som ligger ruskigt högt upp på min behöver-dagligen lista, nämligen Musik.
Ja, vart ska man börja egentligen.. Musik. Ordet kan betyda så himla mycket olika saker från individ till individ. Testa att säga det för dig själv i ditt huvud och se vad som kommer upp just i dina tankar.
För mig betyder musik väldigt mycket. Jag älskar att lyssna på låtar som jag känner passar in bra på hur jag känner, hur jag är och på saker som händer runt mig. Såna låtar berör mig verkligen och jag brukar oftast fastna för en sån låt en längre tid. En sån låt är just nu tex Kom Änglar - Lars Winnerbäck, som jag tycker att ni ska lyssna på.
Ibland är det däremot bara skönt att lyssna på vissa låtar som man egentligen inte känner igen sig i, bara att dom har ett härligt "gung" i sig som man känner att man tycker om att lyssa på. Man blir lite glad av låten och känner sig mer.. pigg? Avslappnad? Svårt att förklara känslan.
Sen finns det ju den där musiken som man älskar att ha den högsta basen igång på. Den man gärna festar och dansar till. Måste dunka högt och högtalarna ska få hela golvet att skaka, underbart.
Och när man är arg då? Finns det något bättre än tex Bullet for my Valentine då? Skulle inte tro det. Inte för mig iallafall. När jag känner mig riktigt förbannat brukar jag dra till med rock, punk, metal och allt vad det heter. Skrikigt och högt ska det vara.
Man kan bokstavligt talat säga att jag är beroende av min musik. Det går inte en dag utan att jag lyssnar på det.
Musik mässigt kan en dag för mig se ut såhär:
- Spotify när jag vaknar
- Mobilen på tåget till skolan
- Mobilen ibland på bussen från stationen till skolan (åker först tåg sen buss)
- Mobil på bussen från skolan till Norrköpingsstation
- Mobilen på tåget hem från norrköping till mjölby
- Mobilen när jag pluggar
- Spotify framför datorn på kvällen
- Mobilen om jag är ute och går/springer
- Mobilen på hög volym i badrummet när jag duschar ibland
- Mobilen när jag ska sova ibland
Jag vill alltid ha musik runt omkring mig för musik påverkar mig, mina känslor och tankar så mycket varje dag. Det kan göra mig så förbannad ibland, och ibland så sjukt nere. Men oftast lyssnar jag på musik som gör mig glad, som gör något gott för mig. För mig är musik som "gratis terapi", om man kan kalla det så. Men eftersom att jag så ofta använder min mobil för att lyssna på musik så dras väldigt mycket batteri från den, och jag måste nästan ladda den varje dag. Självmord för min stackars mobil, tycker nästan synd om den.
Jag har en väldigt bred musiksmak vill jag lova. Allt från löjliga kärleksballader till riktig hård musik.
Här är några av mina favoriter, just nu.
(jag ändrar mig och hittar nya hela tiden)
- Lars Winnerbäck
- Blink 182
- Sum 41
- Billy Talent
- My Chemical Romance
- Colbie Caillat
- James Blunt
- Green Day
- Kimya Dawson
- Lady Gaga
- Westlife
- Neverstore
- Nirvana
- Paramore
- Red Hot Chili Peppers
nää, nu får det räcka.
Ha en bra kväll gott folk! :)
puss!
är det du som är problemet..?
Förlåt för dålig uppdatering, internet fungerar lite som det själv vill här hemma hos mamma :)
Är det du som är problemet?
Jag har märkt av att många ungdommar ofta mår dåligt i "vår generation". Inte fysiskt, utan psykist. Jag tänker på det där lilla utseendemonstret som har satt sig i våra hjärnor och hela tiden maler och maler på om negativa saker. Det där lilla monstret ger inte upp, utan envisas med att sprida skit runt omkring sig. På det sättet kommer dessa oändliga tankarna "Jag duger inte", "Jag är inte tillräckligt snygg", "Jag är tjock - jag måste banta". Varför egentligen kan man ju undra? "Jag har så ful näsa!". Vad ska man göra åt en sån sak? Att man tycker sin näsa är ful? Det finns inte så mycket att göra åt den saken, för du föddes med just den näsan. Det är bara i ditt huvud som du tror att alla andra också tycker att du har en ful näsa. Din hjärna får för sig att just din näsa skulle vara som någon larmsignal som hela världen ser och tycker illa om, just din fula näsa.
Nej, din näsa är ingen röd blinkande lampa som drar till sig uppmärksamhet på 100 meters avstånd. Det är bara du som ser det, som tänker på det och som bryr sig.
Det är vi ungdommar som lider mest av utseendefixering, och det är bara vi som kan bekämpa det. Hur svårt ska det vara att faktiskt bara acceptera sig själv för den man är och för hur man ser ut? Det är nog inte så lätt för folk som levt hela sitt liv med att se ner på sig själva, och ännu svårare om personen envisas om att utseendemonstret i dess huvud har rätt - när det inte har det.
Själv har jag alltid stått på mig och haft ett riktigt bra självförtroende. Alla har brister, det gäller bara att själv inse att man har dom och hur mycket man än klagar och tjatar om dom så hjälper det inte, det blir inte bättre. Acceptera dig själv, sen accepterar andra dig!
Jag vet somsagt att jag har brister men jag skäms inte över det. Jag är stolt över att vara jag, varsesig att jag är kort, har små bröst, en ganska ful profil och en liten rumpa.
Ge det en liten eftertanke iallafall:
Måste jag verkligen ändra på mig, för att vara nöjd?
vad tror ni?
Jag ber om ursäkt för den ruskigt dåliga uppdateringen,
jag har inte haft tid! + bilder från igår kommer imorgon!
Ja, vad tror ni om videoklippet?
Är det förstorat av media? Fejkar hon? Är det sant? Tänker du vaccinera dig? Tänker du inte det?
De första vaccinationerna börjar nu. I skolan kommer vi elever att få välja själva om vi vill ta sprutan eller inte. Personligen vill jag helst inte ta den. Dels för att jag är så extremt sprut rädd men också för att det känns som att den är rätt värdelös. Jag vet att det finns väldigt många delade meningar om att sprutan är "värdelös", men det är så jag känner iallafall, värdelös. Är inte den värsta vågen med sjuka över? Jag tycker då inte att influensan blev så extremt farlig som media först förespråkade och skrämde upp folk med, jag har knappt märkt av nån skillnad alls om jag ska vara ärlig. Men visst,om jag faktiskt skulle råka stöta på viruset och inte vara vaccinerad så kan det gå riktigt illa om jag skulle ha lite otur. Så det här beslutet med att ta sprutan eller inte har jag svårt att ta. Jag gillar inte att skjuta upp saker, men just nu känns det bra att jag har mer än en vecka på mig att bestäma mig.
Nu lite kort om dagen:
Igår firade jag Maria hemma hos henne med lite människor. Det var "halloweenfest" men inte riktigt fest. Mer som en myskväll eller så. Vi sov där och gick väl och la oss vid 3 hugget, och jag har nog inte sovit så illa på länge. Jag låg på ett tunt underlag med en sovsäck på golvet. Skönt va? Gissa om jag kände mig stel i hela kroppen i morse och hade ont i ryggen? usch.
Vi vaknade och tog det mest lugnt. Vid 4 tiden var jag hemma men sen straxt efter halv 5 kommer Nathalie, Jocke och Chrille till mig, och en stund efter det kommer Maria. Vi gjorde inte så mycket direkt, utan vi var bara ute och "njöt" av det härliga vädret.
Nu äter jag lite kvällsmat och ska spela lite Source Forts med broder min, natti på er!
jag har inte haft tid! + bilder från igår kommer imorgon!
Ja, vad tror ni om videoklippet?
Är det förstorat av media? Fejkar hon? Är det sant? Tänker du vaccinera dig? Tänker du inte det?
De första vaccinationerna börjar nu. I skolan kommer vi elever att få välja själva om vi vill ta sprutan eller inte. Personligen vill jag helst inte ta den. Dels för att jag är så extremt sprut rädd men också för att det känns som att den är rätt värdelös. Jag vet att det finns väldigt många delade meningar om att sprutan är "värdelös", men det är så jag känner iallafall, värdelös. Är inte den värsta vågen med sjuka över? Jag tycker då inte att influensan blev så extremt farlig som media först förespråkade och skrämde upp folk med, jag har knappt märkt av nån skillnad alls om jag ska vara ärlig. Men visst,om jag faktiskt skulle råka stöta på viruset och inte vara vaccinerad så kan det gå riktigt illa om jag skulle ha lite otur. Så det här beslutet med att ta sprutan eller inte har jag svårt att ta. Jag gillar inte att skjuta upp saker, men just nu känns det bra att jag har mer än en vecka på mig att bestäma mig.
Nu lite kort om dagen:
Igår firade jag Maria hemma hos henne med lite människor. Det var "halloweenfest" men inte riktigt fest. Mer som en myskväll eller så. Vi sov där och gick väl och la oss vid 3 hugget, och jag har nog inte sovit så illa på länge. Jag låg på ett tunt underlag med en sovsäck på golvet. Skönt va? Gissa om jag kände mig stel i hela kroppen i morse och hade ont i ryggen? usch.
Vi vaknade och tog det mest lugnt. Vid 4 tiden var jag hemma men sen straxt efter halv 5 kommer Nathalie, Jocke och Chrille till mig, och en stund efter det kommer Maria. Vi gjorde inte så mycket direkt, utan vi var bara ute och "njöt" av det härliga vädret.
Nu äter jag lite kvällsmat och ska spela lite Source Forts med broder min, natti på er!
jag gör en U-sväng
Igår kväll låg jag och funderade ett långt tag. Jag kom fram till endel väldigt kloka saker som jag tänker dela mig mig av:
Faller man, så faller man för att lära sig att resa på sig igen.
Det är det jag gör nu, jag reser mig, högt. Jag var påväg att deppa ihop av en obesvarad kärlek, men igår tog jag mig själv i kragen och undrade vafan jag egentligen höll på med. De senaste dagarna har jag inte riktigt känt mig som mig själv, det har mer känts som att jag har gått runt och låtsas varit den normala jag. Och varför låtsas när jag kan faktiskt VARA jag igen? Så nu är det slut med deppandet!
Jag behöver inte honom. Egentligen är han väl ganska egoistisk. "En kille som fått dig att gråta är aldrig värd dina tårar". Så sant! Jag har ett bra självförtroende så jag förstår inte hur jag kunde tänka så låga tankar om mig själv som "jag duger inte" när jag tänkte på honom. Det är helt fel! Man ska inte tänka så, man mår inte bra av det. Jag har egentligen massor att ge, om han bara hade velat ha det. Nu tycker jag nästan synd om honom för att han missar allt jag faktiskt har.
Så tjejer, tänk aldrig att ni inte duger för killen ni tycker om. Får han er att känna er odugliga jämfört med honom? Då är det inte rätt, tro mig. Han ska inte få er att känna er dåliga på något vis, han ska få er att känna er viktiga och vackra! För det är precis vad vi alla tjejer borde få känna: Viktig och vacker!
puss!
Faller man, så faller man för att lära sig att resa på sig igen.
Det är det jag gör nu, jag reser mig, högt. Jag var påväg att deppa ihop av en obesvarad kärlek, men igår tog jag mig själv i kragen och undrade vafan jag egentligen höll på med. De senaste dagarna har jag inte riktigt känt mig som mig själv, det har mer känts som att jag har gått runt och låtsas varit den normala jag. Och varför låtsas när jag kan faktiskt VARA jag igen? Så nu är det slut med deppandet!
Jag behöver inte honom. Egentligen är han väl ganska egoistisk. "En kille som fått dig att gråta är aldrig värd dina tårar". Så sant! Jag har ett bra självförtroende så jag förstår inte hur jag kunde tänka så låga tankar om mig själv som "jag duger inte" när jag tänkte på honom. Det är helt fel! Man ska inte tänka så, man mår inte bra av det. Jag har egentligen massor att ge, om han bara hade velat ha det. Nu tycker jag nästan synd om honom för att han missar allt jag faktiskt har.
Så tjejer, tänk aldrig att ni inte duger för killen ni tycker om. Får han er att känna er odugliga jämfört med honom? Då är det inte rätt, tro mig. Han ska inte få er att känna er dåliga på något vis, han ska få er att känna er viktiga och vackra! För det är precis vad vi alla tjejer borde få känna: Viktig och vacker!
puss!
